Lallali

Vi lever i ett samhälle idag där man verkligen får känslan av att det handlar om att äta ellet ätas. Det spelar ingen roll om man har talang eller brinner för något, för är man inte hänsynslös så är det svårt att få blomstra i det man gör. Det har blivit så viktigt att veta vad man ska göra och samtidigt som man ska vara målmedveten ska man också välja något som ger en jobb, man ska inte flumma runt. Jag känner verkligen av den här pressen från mig själv och samhället att man ska bli så jävla mycket, man duger inte som man är. I strävan mot att få ett yrke respektabelt nog att kunna presentera för andra så tappar man på något sätt egenvärde, jag är inte min person jag är mitt yrke. Jobb och vardag flyter ihop och jag förväntas agera utifrån min yrkesroll i alla lägen.

Vad jag önskar att jag kunde vara en av de som inte låter sig beröras av detta samhällsklimat, de som inte dras med i tävlingen utan är nöjd med sin vardag och påtar på i sin egen takt. Men det är inte jag, jag vill utbilda mig, jag vill utvecklas, men är det viktigaste att jag får ett jobb eller att jag får utveckla det jag har en sann passion för.

Jag är varit kluven i mitt val av utbildning så otroligt länge, till mångt och mycket för att jag lyssnat för mycket på min hjärna och andra rationella människors beslut. Jag är en känslomänniska, jag är inte rationell, jag är kreativ och har ett extremt frihetsbehov, jag känner en stort ansvar för att det jag gör i livet ska gå att försvara rent moraliskt. Jag ska nog inte sitta på ett kontor och låta kapitalet göra mig till sin slav och få mig att tappa min empati och mitt engageman i andra människor och deras situation, jag vill göra rätt, inte tjäna pengar. Framgång är inte viktigt i den mening att jag får ett välbetalt jobb och en trygg framtid. Jag känner mig alldeles för upprorisk för att nöja mig med det. Jag vill kunna förändra världen, jag vill kunna få människor att inse vad som är viktigt enligt mig. Att materiella tillgångar verkligen inte är tillfredställande, det är en tyngd, värdet i livet är enligt mig relationer och en sund relation till moder jord.

När ska man belönas för att följa sitt hjärta?Varför ses det inte som seriöst, och varför tänker jag alldeles för mycket? Någon där ute i cyberspace som har svaren på mina frågor?

Nu har min lilla familj åkt hem. Fick besök i fredags, Niklas kom upp till Umeå och han hade Frans och Harry med sig vilket gjorde mig till den lyckligaste människan i världen. Men det är verkligen ohyggligt tomt och tyst i min lilla lägenhet nu när dom åkt! Har inte vant mig att bo ensam ännu, kanske kommer jag att göra det, kanske inte. Vad jag vet i alla fall är att jag har ett hem som jag kan återvända till om allt skiter sig och jag tappar lusten att slutföra det här företaget!

Allra finaste Harry i köksfönstret

Min kära pojkvän med ruffsigt hår!

Och sist men inte minst världens gosigaste Frans

Jag är så otroligt less på den här debatten kring kvinnors kroppar, vad som är normalt sjukligt ect. Läste tyvärr aftonbladet idag där det var en artikel om en mullig modell i USA som fått jättebra respons efter att hon tagit nakenfoton i Glamour. Syftet var vad jag kan förstå att döda size-0 idealet. För mig är väl inte själv aktionen upprörande, det är klart att det behövs mer olika kroppar och storlekar i media. Men det är väl diskussionen som följde artikeln som är upprörande. Att folk bara orkar bry sig, att klanka ner på det här ect, säga att hon är fet mm. Samtidigt försöker andra sidan att övertyga om hur fel dagens ideal är medmera vilket bara ger med syre åt dessa retstickor ute i cyberspace som vill provocera eller kanske faktiskt har den åsikten.

Min åsikt är att hela debatten har blivit insurrad och absurd och jag orkar inte bry mig längre. O R K AR I N T E
 B R Y mig om nått av det, och kanske det är botemedlet vad vet jag. Att istället för att hitta nya ideal som är "normala" och alltid frysa ut någon kroppstyp varför inte bara skita i hela grejjen. Jag orkar inte bry mig om hur världen vill att jag ska se ut och jag orkar inte slåss för att mina former ska ses som det rätta och normala.

Jag söker mig inått istället. Det låter kanske flummigt men hur vi mår kommer ju att speglas av vår kropp. Kroppen är själens tempel ect. Jag skiter i att jag dra massa klichéer nu men va tusan lev och må, gör det som får er att känna er lycklig och får er att känna att ni utvecklas som människor.

 Ett liv är för kort för att må dåligt för att man inte når upp till ideal som någon annan bestämt. Jag är inte den mest självsäkra människa på jorden jag har mina komplex men de är mina för att jag är den jag är och jag tänker inte låta dem stå i vägen för min hälsa eller min lycka längre. Fyll livet med kärlek och glädje istället för ångest!

Ja nu bor jag i Umeå. Vem kunde ana det för ett år sedan då jag var helt inställd på att flytta till Stockholm. Men jag känner mig nöjd med mitt val än så länge. Har inte hunnit lära känna klassen ännu, vilket är naturligt med tanke på att vi endast gått en vecka och att jag varit sjuk och inte deltagit något i nollningen. Känner mig tör men samtidigt väldigt mogen, att jag insett att saker och ting brukar ordna upp sig ändå. Jag kanske måste anstränga mig mer för att hinna upp i socialiseringsprocessen, min egen hälsa är viktigare än att vara populärast i klassen eller nått sånt. Alla verkar trevliga i alla fall och vår nuvarande lärare är rolig.
Jag trivs verkligen i min lägenhet och nu när jag har bde tv och cykel så känner jag mig både trygg och fri hahaha.

Nu hoppas jag på att få besök av min kära pojkvän i helgen. Är tomt att inte bo tillsammans längre, men det är nog en nyttigt upplevelse också.

puss