Lallali

Vi lever i ett samhälle idag där man verkligen får känslan av att det handlar om att äta ellet ätas. Det spelar ingen roll om man har talang eller brinner för något, för är man inte hänsynslös så är det svårt att få blomstra i det man gör. Det har blivit så viktigt att veta vad man ska göra och samtidigt som man ska vara målmedveten ska man också välja något som ger en jobb, man ska inte flumma runt. Jag känner verkligen av den här pressen från mig själv och samhället att man ska bli så jävla mycket, man duger inte som man är. I strävan mot att få ett yrke respektabelt nog att kunna presentera för andra så tappar man på något sätt egenvärde, jag är inte min person jag är mitt yrke. Jobb och vardag flyter ihop och jag förväntas agera utifrån min yrkesroll i alla lägen.

Vad jag önskar att jag kunde vara en av de som inte låter sig beröras av detta samhällsklimat, de som inte dras med i tävlingen utan är nöjd med sin vardag och påtar på i sin egen takt. Men det är inte jag, jag vill utbilda mig, jag vill utvecklas, men är det viktigaste att jag får ett jobb eller att jag får utveckla det jag har en sann passion för.

Jag är varit kluven i mitt val av utbildning så otroligt länge, till mångt och mycket för att jag lyssnat för mycket på min hjärna och andra rationella människors beslut. Jag är en känslomänniska, jag är inte rationell, jag är kreativ och har ett extremt frihetsbehov, jag känner en stort ansvar för att det jag gör i livet ska gå att försvara rent moraliskt. Jag ska nog inte sitta på ett kontor och låta kapitalet göra mig till sin slav och få mig att tappa min empati och mitt engageman i andra människor och deras situation, jag vill göra rätt, inte tjäna pengar. Framgång är inte viktigt i den mening att jag får ett välbetalt jobb och en trygg framtid. Jag känner mig alldeles för upprorisk för att nöja mig med det. Jag vill kunna förändra världen, jag vill kunna få människor att inse vad som är viktigt enligt mig. Att materiella tillgångar verkligen inte är tillfredställande, det är en tyngd, värdet i livet är enligt mig relationer och en sund relation till moder jord.

När ska man belönas för att följa sitt hjärta?Varför ses det inte som seriöst, och varför tänker jag alldeles för mycket? Någon där ute i cyberspace som har svaren på mina frågor?