Ur havet steg vårt farga land..............En hyllning till Nordingrå
Detta inlägg är tillägnat en plats på jorden så lik den himel jag föreställer mig att det måste vara dess avbild på jorden. Det är väldigt stora ord men jag har minnen och bilder och massor med andra bevis för att stödja mina uttalanden.
När jag var liten fanns det bara ett hem för mig, och det var inte i den stad jag spenderade tio månader av året. Det hemmet fanns istället i Mjällom en liten by i Nordingrå, i hjärtat av höga kusten. MIna föräldrar växte upp där och mina far och morföräldrar levde där. Där fanns mitt ursprung, där kunde jag känna en tillhörighet med marken jag stod på. VI har en stuga vid havet på Mjällomslandet, där är det så fridfullt att jag ibland längtar bort. Men när jag väl är borta vill jag alltid tillbaka. Jag minns hur vi lekte i bäcken, hur vi badade i havet tills våra läppar var alldeles blå.
Jag minns hur jag försökte filéa spigg för att jag ville vara som morfar. Det gick inte så bra och så här i efterhand så var det ju väldigt grymt gjort, men det är sådant man minns. Jag saknar min morfar och mina andra far och morföräldrar, dom är alla borta. Men i Mjällom finns dom i allt. Deras minnen kommer aldrig att suddas ut så länge jag återvänder.
Jag älskar Nordingrå, bergen är som högst där och haven är som blåast. Jag har åkt så många gånger på alla vägar jag kan hitta där och det finns ändå alltid ett nytt litet paradis att upptäcka. Jag är så tacksam över att jag kan spendera mina lediga sommardagar där, för mig finns det inte något bättre.
Här vill jag alltid ha min fasta punkt. Även om jag flyger över hela världen, så kommer Mjällom alltid vara hemma. Här vill jag dö när jag blir gammal, om jag har sådan tur.
Just nu vill jag bara att det ska bli sommar igen och jag kan åka ut till Örstas och sätta mig på bryggan och bara ha det så klichéaktigt lungt och skönt. Se solen gå ned borta vid Docksta och se hur landet reser sig ur havet!
Det finns inte så mycket mer man kan begära, och så mycket mer behöver jag inte. Bara att släkt och vänner fortsätter att samlas där ute vid kusten, som de alltid gjort.
När jag var liten fanns det bara ett hem för mig, och det var inte i den stad jag spenderade tio månader av året. Det hemmet fanns istället i Mjällom en liten by i Nordingrå, i hjärtat av höga kusten. MIna föräldrar växte upp där och mina far och morföräldrar levde där. Där fanns mitt ursprung, där kunde jag känna en tillhörighet med marken jag stod på. VI har en stuga vid havet på Mjällomslandet, där är det så fridfullt att jag ibland längtar bort. Men när jag väl är borta vill jag alltid tillbaka. Jag minns hur vi lekte i bäcken, hur vi badade i havet tills våra läppar var alldeles blå.
Jag minns hur jag försökte filéa spigg för att jag ville vara som morfar. Det gick inte så bra och så här i efterhand så var det ju väldigt grymt gjort, men det är sådant man minns. Jag saknar min morfar och mina andra far och morföräldrar, dom är alla borta. Men i Mjällom finns dom i allt. Deras minnen kommer aldrig att suddas ut så länge jag återvänder.
Jag älskar Nordingrå, bergen är som högst där och haven är som blåast. Jag har åkt så många gånger på alla vägar jag kan hitta där och det finns ändå alltid ett nytt litet paradis att upptäcka. Jag är så tacksam över att jag kan spendera mina lediga sommardagar där, för mig finns det inte något bättre.
Här vill jag alltid ha min fasta punkt. Även om jag flyger över hela världen, så kommer Mjällom alltid vara hemma. Här vill jag dö när jag blir gammal, om jag har sådan tur.
Just nu vill jag bara att det ska bli sommar igen och jag kan åka ut till Örstas och sätta mig på bryggan och bara ha det så klichéaktigt lungt och skönt. Se solen gå ned borta vid Docksta och se hur landet reser sig ur havet!
Det finns inte så mycket mer man kan begära, och så mycket mer behöver jag inte. Bara att släkt och vänner fortsätter att samlas där ute vid kusten, som de alltid gjort.
Kommentarer
Trackback
